Linus Ersson_Las casitas

- Jag vill gärna återta det jag förfördes av, den estetiken. Inte med ironi, utan på riktigt och äkta, säger Linus Ersson apropå reseminnen från Provence och en avgjutning av en fisk.

Konsthögskolans kurs i konst och arkitektur med tema romantik har inspirerat och givit ett nytt språk. Att över huvud taget våga säga ett ord som romantik. Att våga drömma, våga romantisera, våga bejaka. Att kunna se skillnaden mellan den romantiska bilden och den verkliga. Kursen började med psykologi och den kanske självklara insikten att för att över huvud taget kunna bli förälskad, måste man kunna romantisera den andra personen – öppna för fiktionen. Det kan handla om att låta sig ryckas med av en historisk film eller roman. Eller om att kunna njuta av stunden och av att vara i Frankrike, trots att man vet att man har hamnat i en turistfälla till restaurang. Den förmågan är värd att odla, tycker Linus, kanske för att man mår bättre av det.
- Skokloster inbjuder till att arbeta med historisk romantisering, säger Linus och kanske tänker han på 1800-talets historievurm och omdaning i slottet för att förstärka en svunnen barockatmosfär. Men jag kom inte vidare med det rent praktiskt, konstaterar han.
I stället återvänder han till reseminnena, som också bär kopplingar till historien.
- Vad händer om jag placerar skyltarna från Provence på Skokloster? Kan de få betraktaren att tänka till?, undrar Linus.

För egen del associerar jag till Wrangels alla resor i Europa och hur han genom just skyltar uppkallade gästrummen efter europeiska storstäder – kanske också ett sätt att minnas och drömma sig bort? Linus betonar även den starkt romantiska traditionen i keramiken som sådan – krukmakaren, elden och leran. Fiskar avgjutna i porslin, som när det bränns krymper och gör spättans knottror ännu synligare, påminner Linus om såväl renässanskonstnären Palissys naturtrogna avgjutningar som holländska 1600-talsstilleben och resan till Provence. Den döda fisken har även koppling till memento mori, minns att du är dödlig (så bli inte övermodig) – ett motiv som också finns i Skoklosters samlingar. Död och brutalitet är en bild som Linus har av 1600-talet.
- När jag tittar på skulpturer och målningar av död och våld från tiden är det tydligt att konstnärerna vet och har sett. Skildringarna känns mer realistiska än till exempel nutida Hollywoodfilm. Under sitt examensarbete på Konstfack började Linus arbeta skulpturalt med porslinslera från anrika Limoges, medveten om den starka traditionen och laddningen.
- Det finns en utmaning i materialet, säger Linus om porslinsleran som både krymper och rör sig mer än annan lera under bränning. Egentligen lämpar den sig inte för att bygga skulpturalt. Jag har hantverkskunnande, men väljer att inte använda det utan försöker se leran som ett material bland andra. Jag väljer bort traditionella metoder och försöker hitta nya, samtidigt som jag inte låter mig begränsas av estetiska konventioner eller vad som är rätt och fel. Jag kan arbeta snabbt och intuitivt, lappa, bygga om och om det sedan börjar spricka, blir det en del i uttrycket. Även om det är fel för luttrade keramiker, förklarar Linus. Inspiration kommer från det direkta och starka uttryck som den som inte har keramisk kunskap framställer.

På vårens konstmässa visade han verket Ferry to my son, som började som ett masonitbygge och växte till en hel miljö med plats även för måleri. Även här fanns ett personligt innehåll i verket. Apropå de diskussioner som förs om konsthantverk, där vissa hävdar att konsthantverk relaterar till bruksfunktion, vill Linus inte begränsa sig.
- Vad som är konsthantverk är väl vad vi väljer att säga är konsthantverk. Om vi börjar använda begreppet och gör häftiga saker får det litet högre status.

Till hösten väntar en separatutställning i Akershus kunstnersenter utanför Oslo, som en uppföljning till fjolårets samlingsutställning över svensk samtidskeramik vid Kunstindustrimuseet. Linus Ersson har tilldelats Hertha Bengtssons stipendium.