Jakob Robertsson_Kebaburnor

Vadå berså? är en parafras där Jakob Robertsson låtit Stig Lindbergs närmast kultstatusförklarade 1960-talsservis förfalla i höst. Lika exakt som originalets gröna blad har Jakob medvetet format höstens rödfärgade. Hela idén skulle ha fallit om inte bladen hade varit lika exakt utformade som originalets, fast rödfärgade och stegvis nedfallande i kärl efter kärl. Just för att keramik är så teknikkrävande är det kul, tycker Jakob och förklarar vidare:
- Att låta denna kultgrej förfalla i höst är ett sätt att få ner den på jorden och även en fortsättning – vad hände sedan?

Det var på Nyckelviksskolan som Jakob kom på att det går att göra precis vad som helst i keramik, till och med ett varulvsskelett. Om han får en idé, vill han genomföra den men inte upprepa sig. Han frilansar som formgivare för Rörstrand och till hösten kan vi se hans figuriner i butikerna.
- Jag brukar tänka ”det här skulle jag vilja ha hemma”, säger Jakob om hur han rättfärdigar olika projekt. Det blir både bruksföremål och skulpturer.

Förutom medverkan i flera samlingsutställningar har han haft separatutställningar på gallerier i Göteborg, Stockholm och Umeå. Inspirationen kommer från djur, natur och populärkultur. Som examensarbete gjorde han vedtravar i naturlig storlek och fortsatte sedan på skogstemat i ett keramiskt kalhygge. Högblanka, chokladbruna stubbar med tydliga årsringar reser sig ur ett fält av kakelplattor. Här och där har ett frodigt träd sparats till förnyelse. I ateljén i gamla filmstaden i Solna finns även en figurin föreställande en trummis.
- Jag har en fascination för ”stackarsgrejor”, säger Jakob och menar trummisen som alltid sitter längst bak i bandet och aldrig får ha huvudrollen, korna och skogen som står och gör en hjälteinsats utan att någon bryr sig. Vi klarar oss inte utan dem, så jag vill lyfta fram och hylla.

Under sina besök i Skoklosters slott har han slagits av dåtidens fascination för det exotiska och orientaliska, bland annat gestaltat i kinesiska och japanska urnor parvis placerade på byråar och skåp, liksom i kryddorna på barockens bord.
- Fascinationen går vidare men tar sig andra uttryck i dag, säger Jakob och berättar om hur kebabrullar kan bli keramikurnor och om hur främmande matkulturer, för tillfället den libanesiska, alltid framstått spännande. Kebabrullar som urnor kan på så vis påminna oss om vår nyfikenhet på andra kulturer, samtidigt som kebabens vanlighet är ett tecken på hur det en gång främmande kan bli del av vår vardag.

För första gången får dock kanske Jakob inse att inte riktigt allt går att göra i keramik. Det återstår att se om han lyckas bygga ett pendelur av keramiska delar, inspirerat av Galileis son Vincenzios ritning från 1649.