Åsa Jungnelius _Snippa

- Det blev viktig att säga något, annars tappade föremålet betydelsen. Även om alla föremål kommunicerar, alla föremål bär på sin historia – men att faktiskt utgå från det!, utbrister Åsa Jungnelius apropå brytpunkten då hon övergick från ren hantverksskicklighet till att även arbeta konceptuellt och föra in samtiden i sina verk.

Hon har arbetat med glas i tio år, varvat studioglashyttor med industri och utbildat sig vid Orrefors glasskola, Pilchuck Glass School i USA, praktik i Italien och nu Konstfack.
- Glas är så pass krävande att i stället för att tröttna blev jag bara mer och mer utmanad av materialet, säger Åsa och betonar att hantverket är grunden för henne. Även i serieproduktion vill hon föra in hantverkskunnandet om det är möjligt, till exempel passar en komplicerad ring i ring i ett så exklusivt föremål som en champagnekylare. Ett bastukit, med bland annat gemensamt dryckeskärl och en stafettermometer att skicka runt för att avläsa temperaturen i sitt favorithörn, är ett exempel på Åsas syn på konsthantverkets speciella egenhet – att kommunicera en viss situation eller händelse. Medan design påverkas av marknadsmässiga aspekter och konst kan ägna sig enbart åt att kommunicera, betonar Åsa hur konsthantverket också utgår från funktion:
- Konsthantverk relaterar till livspraktiken, vardagen, vilket gör det unikt. Här tror jag konsthantverkets potential finns, även om det är en paradox eftersom föremålen aldrig blir vardagliga för att de är så exklusiva.

Hon har även gjort ett kärleksset med vinfontän, mysljusstakar och en ask för den lilla gåvan (ringen) som kan ses som ett sätt att förhöja kärleken, men även som ett ifrågasättande av att vi i vår tid är så fixerade vid att få tillräckligt med kärlek, bli bekräftade och finna den rätte.
- Men kärlek kan ses på många sätt – familj, vänner, säger Åsa och talar om hur hon vill göra föremål som får folk att tänka, reflektera och hitta egna tolkningar. Frågan huruvida konsthantverk kan kommentera sin samtid är således viktig för henne. Vissa skulle påstå att verket då förvandlas till ”konst”.
- Genom WWIAFM-gruppen kan vi pröva att visa att konsthantverket har en bredare plattform och kan kommentera samtiden, att även objekt kan säga något, betonar Åsa, som var en av initiativtagarna till gruppen. Jag ser en tydlig koppling i slottet. Även om det har gått några hundra år finns referenser. Det är inte funktionen som är det primära, utan vad föremålet signalerar.
Genusproblematiken är central för hennes examensarbete vid Konstfack våren 2004, en installation vars enskilda föremål kan lyftas ur och förtydliga eller förändra sina budskap i Skoklosters slotts manliga miljöer.

- På grund av vårt biologiska kön är vi kvinnor tillskrivna roller av män, en konstruktion som har pågått så länge att vissa kanske själva tror på den. Jag ville göra ett uppförstorat biologiskt kön för att belysa att vi kan vara starka individer, säger Åsa.
Placerat i Wrangels rustkammare, fylld av vapen och rustningar i en miljö som kan associera till en manlig värld av krig och jakt, kan det kvinnliga könet även kommentera och lyfta fram dåtidens starka kvinnor. Kvinnorna som organiserade och drev såväl de stora godsjordbruken som de mindre när männen var ute i krig. Kvinnor, som exempelvis drottning Kristina, som genom sin ställning uppfostrades och utbildades på samma vis som en man och självklart kunde fäktas, rida och jaga. Ryttarpistoler av samma slag som Skoklosters ingick i hennes utrustning. Andra objekt på temat genus av Åsa är stereotypa kvinnliga attribut som en högklackad sko i glas, diamanter och en blond peruk, emellanåt med någon skevhet som förtydligar könsspelets konstruktion. Klackar kan också vara ett tecken på makt; det handlar snarare om ens egen självuppfattning. Utslängda på golvet vid greven glittriga paradsäng, kan glasskon och peruken väcka nya associationer och tankar. Mansidealet i 1600-talsporträtt med lockiga hårsvall, klackskor och välsvarvade vader säger en hel del om skiftande ideal över tid och om manlighet som konstruktion.